⭐️ Veckans ord: Karantän ⭐️

Under 2020 har flera människor världen över suttit i karantän. Den gemensamma nämnaren är förstås Covid-19. Ordet kommer från franskans quarantaine som betyder 'tid av fyrtio dagar'. Det var, och ÄR, så ett land skyddar sig från smittosamma sjukdomar.

Karantän i sig är ingen ny företeelse. Redan i Gamla testamentet (Tredje Mosebok, kapitel 13) omnämns en form av karantän för människor sjuka i lepra (spetälska). I sju dagar skulle de hållas inlåsta av prästen. Var man då inte frisk fick man finna sig i att vara inlåst ytterligare sju dagar för att därefter få en ny bedömning. De som fanns friska omnämndes 'rena' medan sjuka fick epitetet 'orena'. Var man oren efter sin inlåsning fick man inte bo i staden utan man hänvisades till platser utanför stadsgränsen. Man pratade förstås inte om uttrycket 'karantän' men innebörden var den samma.

 

Läkartidningen har skrivit en intressant artikel kring historien kring karantän. Den är källa till mina texter i ämnet. Läs gärna den intressanta artikeln, eller min nedkortade och omskrivna version här nedan.

Karantänens historik

I mitten av 1300-talet drabbades Europa av pesten (Digerdöden). Sjukdomen spred sig snabbt från hamnarna på Sicilien till närliggande områden kring Medelhavet och sedan vidare ut i Centraleuropa. Så många som 30 procent av Europas invånare beräknas ha dött av dåtidens pandemi.

Hårda tilltag i Italien under 1300-talet – följ våra direktiv eller vi bränner dig på bål
Italien var ett av länderna som drabbades tidigt och brutalt av pesten. Detta ledde till att Italiens makthavare införde flera extrema åtgärder. En av de mest extrema förespråkarna, Bernabò Visconti av Milano, hade en hård och kontroversiell inställning.

Den 17 januari 1374 skrev han till en ämbetsman i staden Reggio att ”alla personer med pestsmitta skulle föras ut ur staden till omkringliggande fält för att där dö eller återhämta sig”. Han förklarade också att den som vårdade en patient med pest var efter vården tvungen att hålla sig ifrån pestsmittade människor i 10 dagar innan han eller hon fick träffa andra människor igen. Följde man inte dessa direktiv riskerade man att få sina ägodelar konfiskerade och att levande brännas till döds.

Andra tog efter och karantänen fick sitt namn
Makthavarna kring medelhavet hade ingen medicinsk expertis att luta sig emot när de fattade sina beslut (det ansågs ovidkommande). De styrande trodde att pesten spreds genom giftiga partiklar i luften (mias­ma) runt skeppen. Inte förrän flera hundra år senare, 1894, förstod man att digerdöden spreds av bakterien Yersinia pestis och att den i sin tur spreds via råttor som anlände som fripassagerare med skeppen.

Man hade alltså ingen kunskap om hur smittan spreds under denna tid, men en läkare vid namn Jacob av Padua, chefläkare i hamnstaden Ragusa (nuvarande Dubrovnik), förstod att de inseglande skeppen måste vara inblandade och han gav sig därför in i debatten. Detta bidrog till att staden år 1377 utfärdade en lag om en 30 dagars isoleringspe­riod för resenärer och varor. Perioden fick namnet trentina efter det italienska ordet 'trenta som betyder trettio.

Åtgärden om en isoleringsperiod på 30 dagar spreds snabbt till andra städer i närheten. I Marseille bestämdes år 1383 att isoleringsperioden skulle förlängas till 40 dagar. Perioden fick namnet quarantaine. Och så är vi tillbaka där denna artikel började.

Tillbaka